Tänk att min Blogg lever! Jag trodde den dog i samma ögonblick jag slutade betala för att använda den, men den har tydligen överlevt om än i modifierad form…Textsnittet är ändrat och http://www.ingerpalo.com finns ej mer. Nu är det gamla Anita som är tillbaka…
Vad är väl mer passande då än att lägga in lite bilder från något annat nästan dött, nämligen ödehuset jag besökte idag. Jag var där för två-tre år sedan och blev förvånad över hur fasligt igenväxt det blivit på såpass kort tid, och hur långt förfallet gått. Bitar av taket i ett par rum hade rasat, och det saknades golv i andra rum. Det var med stor försiktighet och lite hjärtklappning jag tryckte mig igenom buskage och granar för att komma nära. När jag tog mod till mig och gick in i huset hade hjärtfrekvensen ökat markant, ”detta är inte jag” tänkte jag…Förra gången jag var här skulle inte ens vilda hästar fått mig att gå in, vad som hände idag förstår jag inte ens själv. Nyfikenheten blev kanske för starkt? Trots att det inte är helt enkelt att forcera växtligheten runt huset verkar folk ha varit här och rotat runt, för mängder med papper som ägaren haft liggande kvar var nu utspridda över golven. Räkningar från 1974 m.m. tillsammans med recept och – som jag tror- någon bok om hemvärnet. Efter en knapp timma drog jag mig tillbaka ut ur hus och snår, med en tanke om att återkomma till husets verkstad som fanns förra gången jag var här, men som jag denna gången inte kikade efter. Må väl!
Det här har jag ju missat helt! Jan sa att du hade så fina bilder och en på kossor med mitt namn på 🙂 Störtläckert, och tänk om det hade varit min bild med kossorna 🙂
GillaGilla
Undrar vilken av kobilderna det var? ☺ Tack!Tacka Jan också 👍
GillaGilla
Ett stycke historia bevarat😀👏 fina bilder!
GillaGilla
Stämningsfullt och vackert i sitt förfall.
GillaGilla