Brazil – Arraial do Cabo

Gubben och jag själv fick äntligen tummen ur, och hälsade på svägerskan och svågern  som har ett ”litet” sommarhus i sydöstra Brasilien, närmare bestämt i Arraial do Cabo, 18 mil öster om Rio de Janeiro. Undertecknad är inte så berest utanför Norden/Europa så lite nervöst var det att bege sig 10 352 kilometer bort till en annan världsdel, och som det visade sig till och med en annan värld.

Det är nyttigt att resa och se dels hur det ser ut men framförallt hur saker och ting fungerar på andra platser än Svedala på vår blå planet. Att som nordbo landa i en ibland 36-gradig värme (i skuggan) med 96% luftfuktighet får sina följder. Hjärnfunktionen saktar ner (jodå det gick),  håret krullar sig, svetten rinner konstant och matlusten minskar radikalt. Nödvändigheten av att dricka mycket blev snabbt tydligt, och en öl med lite sälta i kunde lätt slinka ner lite då och då, tillsammans med ansenliga mängder vatten. Att bära solhatt och solglasögon, smörja in sig med både myggmedel och solkräm faktor 50 var minst lika nödvändigt. Allt (förutom en öl då och då) var för mig väldigt ovant.

Vi började resan med att tillbringa några dagar i Rio de Janeiro, en mäktig stad med cirka 6.5 miljoner invånare – 12,3 miljoner inkl. förstäder – insprängd mellan bergen i delstaten med samma namn. De dagarna ber jag att få återkomma till. Därefter landade vi Arraial do Cabo, 3 timmars bil/bussfärd från Rio. Hit åker Brasilianarna själva för att svalka sig och njuta av fina badplatser. Några grader lägre temperatur tack vare den mäktiga Atlanten, och milslånga kritvita sandstränder lockar många gäster till platsen. Även stränderna ber jag att få återkomma till. I Arraial do Cabo bor cirka 30.000 personer, och här finns många olika sorters människor och boende. De fattigaste bodde i de berömda kåkstäderna (favelas) medan de bättre bemedlade bodde i hus med olika standard. Gemensamt för de alla var att de bodde tätt intill varandra.

Tempot var långsamt oerhört långsamt för en nordbo där allt ska vara så effektivt som möjligt. Här var det bara att lugna ner sig och ta det lugnt. Riktigt lugnt och Länge! Nyttigt för själen tror jag alldeles bestämt. Trafikregler tycktes vara mer ett förslag på hur ett fordon skulle kunna framföras, än en bestämmelse om hur de måste framföras. Människorna var vänliga, och  99% hade flip-flop på fötterna som tillsammans med ett par short och ett linne var den absolut vanligaste outfiten. Ingen kunde prata engelska eller franska. Inte i butikerna, inte på bussarna eller på restaurangerna. Nu förstår jag hur personer som kommer till ett främmande land utan att kunna göra sig förstådda/förstå något alls känner sig, nämligen totalt utlämnad. Även detta en nyttig erfarenhet! Som ni förstår finns det hur mycket som helst att berätta, men jag sätter punkt här med några bilder på de vanliga människorna på gatorna under dagtid i staden Arraial da Cabo. I morgon måndag återgår allt till det normala igen, vi får se hur det ter sig efter all ledighet. Ha´en fin vecka. / Inger