Dörålen, Norway

Norge, Dörålen…fortsätter att gräva i bildarkivet och njuter av de fina naturupplevelserna vi hade. Dessa mäktiga landskap som får mig att känna mig så liten tycker jag mycket om. Det är precis som om proportionerna blir de rätta ur människans perspektiv vilket känns befriande. Vi är så väldigt små i det stora, och ändå så viktiga liksom alla varelser som vandrar på vår jord. (utom fästingar?)

Mycket vind var det gott om under vistelsen, och det är säkert inget ovanligt i dessa trakter. Det finns ju anledning att tro att avsaknaden av t.ex. tegeltak har sin grund i någonting. Torv och plåttak är betydligt vanligare, eller rättare sagt  är undantagslöst de tak som finns i området. När fönstren skallrar om natten och sängen vibrerar lätt, då vet man att det är skönt att inte behöva vara på utsidan hyttan och utsättas för naturens enorma krafter!

Det blir nu inga bilder på tak utan några fler vyer från de stora vidderna med de spektakulära kulörerna som känns helt overkliga. Under de dagar vi var på plats, ändrades färgerna från gult till något mer röd/brunt och rött. Möjligtvis kunde det vara ljuset som lurade mig att se detta, men förändringen fanns likafullt där.

En dag gav vi oss iväg på utflykt till ett vattenfall i Trollskogen, och just den dagen var det vinstilla men istället regnade det kraftigt. Regnet övergick sedermera i snöfall, men om det ber jag att få återkomma till. Stackars  Mias kamera lade av i regnet så hon var inte så glad den dagen. Kameran torkade dock upp och började ett nytt liv senare som väl var. Vatten är inte mitt favoritobjekt att fota, det frambringar inte samma euforiska känsla som i de öppna landskapen, men ett par bilder fick jag med hem därifrån i varje fall.

Söndag idag, i morgon väntar en ny arbetsvecka så jag önskar en fin sådan. Ni Pensionärer får väl helt enkelt ha en fortsatt go´vecka…/ Inger