Min mors släkt är sprungen i Varberg, varför det genom barndomens år blev många besök dit för att träffa Mormor, Morfar och alla Mostrar och Morbröder, samt deras barn vilka alltså är mina kusiner. Vi var många och det var fullt hus rätt ofta.
När Mormor och Morfar gick bort var den sammanhållande släktlänken också mer eller mindre borta. Släktträffarna upphörde, huset de bott i blev till en klubblokal för en MC klubb och landsbygden huset var beläget i blev till ett gigantiskt industriområde.
Jag har så fantastiskt många roliga minnen från Stenåsa, som platsen hette, det var en hel bus med kusinerna där. Jag minns även de förbaskade flugorna som fastnat i den bruna ”klistersnurran” som var obligatorisk fasthängd över matbordet.
Jag minns när vi spelade whist och satsade något öre, både barn och vuxna fick vara med, det var så spännande.
Jag minns Vippan, stövaren Mormor och Morfar hade, och jag minns när den slaktade hönan sprang runt på gården utan huvud. Hualiga det var en kuslig upplevelse!
Jag minns när rundblixten slog ner i huset, och blixten for runt efter elledningarna längs golvet: jag minns också när blixten slog ner i spisen där Mormor stod och stekte fläsk. Både pannan och mormor for iväg men tack o lov kom hon inte till skada.
Jag minns alla mandelblommor jag plockade ute på ängen på andra sidan järnvägsspåren, de spår vi också lärde oss köra tralla på.
Ett av de starkaste minnena jag har är när jag hoppade upp på trallan, tog ordentlig fart och insåg att jag glömt ta med bromsen. Bromsen var en käpp man stack ner i framhjulet för att stoppa. Nu blev det lite panik! Det rullade på för fullt mot den avspärrning som fanns på plats lägre fram, skulle jag störta in i den så skulle det inte sluta alls bra. Plötsligt kommer min kusin Dennis springande bakom ekipaget med käppen för allt vad tygeln höll , och hann i kapp oss i tid för att jag skulle kunna få stopp på ekipaget. Gissa om Dennis var min hjälte efter det!
Jag var alltså tillbaka i min barndoms stad i helgen för att bara vara med en väninna. Stenåsa fanns inte ett spår av och industriområdet var ännu större än tidigare, i samma storlek som Sisjöns industriområde i Göteborg. Ja, ni förstår…Tiden sätter verkligen sina spår men utplånar också lika många.
Några jag tycker typiska bilder från dagens Varberg kom också med hem.
bildsamlare Inger Palo 