Ibland måste man dyka ner i det mörka för att förstå när det är ljust. Vi är lyckligt lottade i vårt land som slipper det som händer inte så långt bort härifrån. Jag tror ni förstår vad jag menar…
Rent fysiskt så har denna lekamen det senast året både stelnat och blivit större…igen men när alla de små sötingarna där nere skriker till mig på 178 cm höjd ”kom och fota oss” så måste man bara lyda och dyka ner i spenaten.
Jag åkte till Remmene skjutfält i helgen som passerat och sökte efter Mosipporna. Jag har varit där förut och visste vart jag skulle., men på den snustorra platsen visade sig absolut inte en enda liten mosippa. Allt var torrt som fnöske och dammet yrde så snart man satte sin fot någonstans. Det kändes inte alls bra. En man kom fram och undrade vad jag sökte efter, och jag fick då ett tips av honom om de fem mosippor han sett under dagen på en plats lite längre bort. Sipporna har helt klart haft det tufft denna – hos oss- svinkalla och torra vår.
Ett par bilder på mosipporna fastnade på kortet tillsammans med några vita sippor som fanns längs vägen. Tvärtemot bestånden av mosippor verkar det vara gott om vitsippor i år.
Klicka på bilderna för att förstora – det vet ni ju vid detta laget. 🙂
bildsamlare Inger Palo 