Att vara närvarande

Jag har den ”senaste tiden” noterat att jag har lite svårt att vara riktigt närvarande i nuet. Nyligen var jag på en underbar fotoresa till London. Innan jag åkte dit hade svårt att ta in att jag verkligen skulle åka, under tiden jag var där hade jag svårt att förstå det också. Först nu – en och en halv vecka senare – har det börjat smälta in att det verkligen hänt. Det är ju inget väldigt sensationellt med en gatufotoresa till London, men på något vis blockeras den delen av min hjärna som upplever nuet omkring mig, och mycket lagras i stället i bakgrunden efterhand som vistelsen på plats fortgår. Känslan av alla upplevelser kommer först när jag är tillbaka i vardagen igen vilket är väldigt märkligt eller…?!? Finns det någon som kan förklara detta fenomen?

Följdaktligen är jag i dag fortfarande i London rent mentalt, och bilderna som jag fick med hem därifrån förstärker nu den känslan. När jag laddade in dem alla i datorn tyckte jag inte jag fått en enda bra bild, men efterhand har även synen på bildernas innehåll förändrats, så några bilder är jag något så när nöjd med just nu, även om det kanske inte är någon riktigt höjdare i samlingen. Gatufoto är ju så väldigt omgärdat av att bilden ska vara si eller så, vilket jag egentligen tycker är rent strunt. Att följa sin magkänsla är det enda viktiga i all typ av fotografering egentligen, att vara sann mot sig själv om ni förstår…

Jag vill passa på att tacka rese kamraterna för att jag fick en förfrågan om att följa med, och för en riktigt fin upplevelse! Ingen nämnd, ingen glömd.

Det blir lite blandad kompott av minnesbilder från våra två första dagar. Svart/vitt, färg, porträtt och olika miljöer, klicka på bilderna för att förstora. Tack för titten!