Öde

När man inte har en hund att promenera med tar man med sig kameran i stället. Det bir inte lika många steg som när man går med hunden, inte heller kommer man lika lång stäcka. Man fastnar nämligen både här och där och funderar på hur man ska göra en bild av det man ser framför sig. Kanske är man ute lite längre i stället för det kan ta lång tid att hitta rätt utsnitt i bilden. Är det inte snorkallt kan man göra samma sak även om hunden är med, men idag hade det inte fungerat i den iskalla vinden. Då hade Pälsklingen frusit när hon fått vänta och det vill vi ju inte.

Idag tog jag bort en liten bit till en plats som jag kikat på lite så där i förbifarten. Jag har anat att det kan ha varit ett ödeställe, men trots att en god stund spenderades där idag så är jag inte hundra procent säker på att så är fallet. Där fanns för många och för färska hjulspår, men å andra sidan kan det ha varit vem som helst som gjort som jag, stannat till för att fota? Kanske Thomas Örn Karlsson himself till och med eftersom han varit på väldigt många öde ställen och fotat, och vi bor ju faktiskt i närheten av varandra.

Adrenalinet stiger lite när man försiktigt kliver runt i omgivningar som detta, det känns lite förbjudet och faktum är väl att det till och med ÄR förbjudet?!? Inte riktigt säker på det eftersom jag inte går in i några hus , hade jag gjort det hade jag varit helt säker på att det är förbjudet, men att bara gå runt på utsidan, inte ens på en tomt…? Varför fotar man då på sådana här ställen kan man undra. Tja…lite grand för att historiens vingslag kan vara påtaglgt, men också för att fasader och föremål som fått stå orörda länge tilltalar mig väldigt mycket..de får en alldeles egen och vacker patina och den lockar. Idag blir det några svartvita bilder som jag tycker passar till dagens motiv. Hoppas någon kan falla i smaken!?!